Vad jag har längtat i det tysta efter en helt egen dag. En där ingen avbryter min syssla eller de tankegångar jag har. I mitt fall innebär det att jag har en barnfri dag. Jag har sett framför mig hur jag ligger på klipporna och läser i solen samt tar mig ett dopp när helst jag känner för det. Men när så dagen äntligen var här, ja då ösregnar det så klart. Min man valde att dra igång lite snickeriprojekt, vilket gjorde att den där sköna friden inte infann sig hemma. Så jag åkte iväg och shoppade lite. Inte riktigt så jag hade planerat det hela.

Nu är dagen snart har gått och jag ska gå iväg för att hämta hem mina älskade ungar från mormor och morfar sitter jag här och funderar lite över varför jag har så svårt att koppla av. Bara för att M drar igång sina projekt behöver ju inte jag bry mig om det. Det är ju inte han som har behov av att få "bara vara". Här finns visst ett område att jobba på. Vad är det som händer när jag ser andra arbeta. Får inte jag vila då?