Jag gillar verkligen vinter-os. Spännande tävlingar varje dag. Men helt ärligt så börjar jag tröttna nu. Det finns ju liksom inget annat på svt känns det som. Allt ligger på vänt till efter os. Eller så är det bara jag som börjar tröttna på att vara isolerad hemma med mina baciller. Man kanske skulle våga sig ut en sväng imorgon för att vidga sina vyer. Men för mycket ansträngning fixar jag nog inte och det är ju dessvärre så att det är en ansträngning bara att komma ut genom dörren med två barn nu på vintern. Nej fel, det är en ansträngning att ta sig ut med min härliga 3 åriga dotter just nu. Det hinner uppstå många trauman att gapa över innan man ens kommit till att ta på sig overallen. Och jag har insett att det inte handlar om att jag inte har kolla på vad hon gillar för kläder eller inte. För det är olika saker varje gång. Det handlar väl helt enkelt om att det just nu är viktigt för henne att få bestämma själv och bara att få bli arg helt enkelt. För mellan dessa utbrott är hon världens charmigaste och goaste unge. Det är spännande med barn och hur man ska kunna förstå dem. De gånger jag verkligen blir irriterad försöker jag ha i bakhuvudet att barn ofta vill säga något med sitt beteende. Något om sin situation eller om hur de har det. (har läst lite om det av dansk författare Juul). Jag försöker verkligen tänka att det är inte för att reta mig som hon håller på. Sen är det ju mycket svårt i stunden att se någon slags logik i det hela. Jag känner ju igen en hel del i från syrrans Maja (eller hur?) och hennes faser har ju kommit och gått, vilket ger lite hopp.

godnatt.

Ja är det inte det ena så......denna gången har jag och sonen fått streptokockinfektion; halsfluss, infekterade utslag osv. Ännu en vecka hemma ifrån jobbet. Det är ju egentligen inte konstigt att jag känner mig stressad på jobbet när jag är borta så mycket. Hur ska man hinna med när man är borta halva tiden. Jag försöker dock ta en dag i taget, för detta är ju vekligen något jag inte kan påverka själv. Och tankar eller oro hjälper inte ett dyft. Det är bättre att försöka ta till vara på veckan av vila hemma för att sedan komma tillbaka frisk igen. Och nu håller jag tummarna för att vi har haft våra sjukdomar färdigt för ett tag i den här familjen.

MT har varit hemma för vab nu i tre dagar eftersom jag varit för trött för att ta hand om barnen själv. Imorgon kommer han dock att gå tillbaka till jobbet igen, för nu börjar jag känna mig som människa igen efter några dagars pennicillinkur.

Vi har varit och tittat på en visningslägenhet idag. En fyra på 86 kvm. Husen kommer att ligga precis vid vattnet och med klipporna utanför fönstret. Jag måste säga att jag är väldigt sugen på att försöka få möjligheten att köpa en. Helt nybyggt och ingen tomt att ta hand om. Det skulle vara en sån befrielse att ha ett mindre boende men som fortfarande ligger lika bra, om inte bättre än vårt nuvarande hus. Det skulle givetvis innebära en stor omställning för oss som bor i hus och med garaget och förråden fulla av prylar. Men hur ofta använder man allt bråte som ligger överallt? Tänk att slippa ha ett hus att fixa med och en tomt att sköta. Istället kan vi göra annat vi känner för på vår fritid. Inte för att jag vill påstå att vi gör särskilt mycket på huset idag, men det finns hela tiden ett borde över en. Och vi kan inte utnyttja trädgården så värst mycket på sommaren med halva familjen allergisk. Det blir mest att vi tar oss ut mot havet för att slippa all pollen och gräs. Ja vi får väl se hur det blir. Men nu har jag i alla fall börjat möblera i fantasin. Tänk det gör jag jämt när det kommer olika uppslag om flytt.

I morse har syrran med familj åkt utomlands till solen. Det var nära att de inte kunde åka när vinterkräksjukan drabbade Maja i veckan. Men som tur är kom de i alla fall iväg i morse. Jag hoppas verkligen att de får en skön och avslappnande vecka. Maja kommer i alla fall att vara i himmelriket med alla pooler på hotellet.

Har råkat se en jobbannons som satt griller i huvudet på mig. Det känns som ganska ansträngande att byta arbetsplats, men samtidigt är det ett jobb som verkar intressant och som ligger bra till rent geografiskt. Det är ett jobb som kurator i ett elevvårdsteam på en högstadieskola. Jag har försökt att strunta i det med det återkommer i tankarna. Dessutom är det inte ofta det finns lediga tjänster i det området så nära hemmet. Tänk att kunna ta cykeln till jobbet, eller bussen. Att inte alltid behöva köra bil. Nu när vi dessutom ska börja få vägtullar i stan. Nej det blir nog så att jag skickar iväg en ansökan, så får jag se hur det går. Jag känner att det vore så himla skönt att inte ha ett myndighetsansvar i jobbet på det sätt jag har idag. Mer samtal mindre dokumentation och formella beslut.

Det börjar kännas närmast absurt. Varje vecka dyker en ny bacillusk upp i familjen och båda barnen blir sjuka. Idag är det vinterkräksjukan dagen till ära.

Får väl erkänna att just kräksjuka är något vi varit ganska förskonade ifrån, så någon gång får man väl stå ut med. Men det är helt klart något utav det jobbigaste och äckligaste. Det är så synd om barnen som mår så dåligt. Just nu är båda helt slut och har somnat en stund.

Skulle kanske passa på att äta lite lunch nu när sjuklingarna sover. För det känns inte så juste att stå och brassa käk när det inte kan äta alls.

Ibland är jag bara en sån arg mamma. Och jag hatar det! När allt tålamod och all ork är slut. Allt jag önskar är bara att få vara ifred och att barnen ska somna så jag får bara vara, göra ingenting, säcka ihop i soffan. Hela mitt inre kämpar på in i det sista och vrider ur minsta lilla kraft som finns där inne, men hjärnan skriker samtidigt att nu måste jag bara få vila.

Det är inte de ögonblicken i livet jag är mest stolt över. Men de förekommer ändå. Och det komiska i situationen är att om jag bara kunde visa lite mera lugn och tålamod i stunden så skulle allt kring barnen kunna flyta mer smidigt. Vilket i sin tur möjligen skulle leda till lugn och ro snabbare. Men har jag hamnat i toktillståndet finns ingen logik kvar och definitivt ingen humor och leklust.

Det sorgliga är att jag ju vet att när jag hamnar i denna trötthet mentalt beror det på att jag har glömt att ha koll på mig själv en period. Jag har inte lyssnat till kroppen och jag har ignorerat alla signaler från kroppen om hur det står till. Det är först när mitt beteende i situationer börjar förändras till det negativa, eller när negativa tankar börjar skena iväg som jag reagerar. Vilket i och för sig är positivt då jag för ett år sedan inte skulle ha förstått de signalerna heller, utan bara fortsatt tills hela jag grät.

Nu är det dags att greppa de redskap jag har och planera in mindfullnessövningar varje dag, utan undantag. Varför inte börja redan nu......