Barnen sover och mamma och pappa sitter å glor i varsin dator. Ja det är väl inte en helt ovanlig syn antar jag. Men allvarligt talat så orkar man ju inte umgås och vara social varje kväll. Speciellt inte när man har yrken som kräver att man är social och alert hela dagen. Fast jag kan väl inte sticka under stol med att jag stör mig på att Mt:s jobb allt oftare är en del av vardagen här hemma i huset. Själv jobbar jag ju stenhårt på att dela upp jobb och privatliv. Riktigt så markant gräns kommer nog aldrig Mt att dra mellan privat och jobb. Han gillar att jobba mer än jag och han är dessutom otrolig pedant. Det är ju något som var och en måste välja själv hur man vill förhålla sig till olika saker, men det är ju inte alltid så kul att vara den andre parten när någons jobb inkräktar på ledig tid tillsammans.

Ja nog gnällt om det. Imorgon kväll ska jag i alla fall ta mig till gymet och dra igång träningen. Nu gäller det bara att hålla sig frisk så att jag kommer igång och får rutin på det hela. Ser fram emot att börja gyma igen. Det känns som att det var länge sen jag gjorde det ordentligt. Sen är jag ju anmäld till det dära härliga Göteborgsvarvet, så det börjar verkligen bli hög tid att löpträna nu. Men hur fasiken ska jag få ändan ur. Jag kan inte riktigt släppa att jag slutade springa för 1,5 år sedan. Jag hade ju sånt flyt och var i så bra form. Men det är väl vettigast att acceptera att det blev så. Just då orkade jag inte riktigt hålla i alla trådar, så då är det bara att ta nya tag och börja om ifrån början igen.

Har nu varit hemma från jobbet hela veckan på grund av någon slags influensa som vandrat runt i familjen. Nu när hälsan återvänt känns det väldigt bra. Idag, lördag, har jag varit riktigt aktiv här hemma. Jag har till och med stått och strykit så att hela vår ständigt fyllda strykkorg är tom!! När hände det senast?

Det jag funderar på är om man ska vara så trött av sin vardag som jag vanligtvis är när jag inte varit hemma och vilat i en vecka. Det är ju så skönt att ha energi. Att orka engagera sig i barnens lekar och frågor, och samtidigt hinna med sånt som behövs göras hemma. Men samtidigt skulle jag ju inte vilja vara utan ett arbete att gå till. Jag behöver definitivt både och. 

Svårigheten är väl att hitta en balans mellan mina egna krav på hur saker och ting "borde" vara, både hemma och på jobbet, och vilken grad av energi just jag har i nuläget. Det är ingen lätt match vill jag lova. För det finns ju dessutom krav utifrån på vad jag bör prestera när jag är på jobbet. Det senaste halvåret har jag försökt hitta den där balansen. Jag försöker sänka mina egna krav på arbetsprestationen för att orka fungera i privatlivet. Dessutom har jag en ständigt pågående process med mig själv för att orka hålla fast vid detta. Det behövs bara en skämtsam kommentar från min man om att "du får väl gå upp i heltid igen då" för att jag ska få dåligt samvete och bli tvungen att dra det ett varv till med mig själv. Saken är ju den att hade jag inte genomfört flera förändringar det sista året så hade jag troligen varit sjukskriven idag. För jag var väldigt nära att inte orka för ett år sedan. Som tur är hade jag med uppbackning av vänner förmågan att be om hjälp hos min chef. Min arbetsgivare ska verkligen ha en eloge för att de satsat på förebyggande insatser som jag fått delta i, trots ekonomiska indragningar som ju hela Sverige drabbats av 2009. Jag deltar i en grupp med mindfullness och kognitiv beteende terapi som bas. Detta har varit till väldigt stor hjälp för mig. Jag har både fått kontakt med gamla mönster och sätt att tänka samtidigt som jag fått hjälp att förhålla mig till att jag är förälder till ett svårt sjukt barn. 

När jag får det så här på pränt inser jag ju i alla fall att det hänt positiva saker det senaste året. Det bästa av allt är nog att jag nu kan vara glad och även känner glädje och tacksamhet över saker i mitt liv. Så var inte fallet förra året.

Jag har slarvat med mina mindfullness övningar denna veckan när vi varit hemma och varit sjuka. Det märks nu för jag har väldigt svårt att samla tankarna till något att skriva om. Tänker inte en tanke klart förrän nästa är igång. Rörigt och tomt på samma gång. Har förmodligen lagt all energi på att hålla ställningarna här hemma med barnen samtidigt som jag själv går på kvarts fart. Det får bli en lugn kväll med en lång kroppsscanning så kanske jag lyckas landa och lugna snurret i huvudet.

Efter att ha varit stilla inomhus i tre dagar var jag bara tvungen att gå ut en sväng när MT kommit hem. Skönt med frisk luft, men resultatet blev att jag känner mig helt slut och stick i bröstet. Ska nog ta det lite stilla någon dag till. Trist att vara sjuk. Men det är ju övergående så jag får väl se det som bonustid att ta det lugnt. Rätt mysigt har det ju varit att vara hemma bara jag och Stora P. Vad knäppt att jag valt att kalla en 5 åring för Stora förresten. Byter till storebror och ser om det känns bättre.

Lilla E och Storebror tittar på Bolibompa. Lugna timmen här hemma. Jag gillar den här timmen när båda sitter trötta i pyjamasen och myser i soffan framför barnprogrammen. Det är som att hela huset går ner i varv efter alla aktiviteter under dagen. Får väl säga att är tur för mig att jag fått barn som är kvällströtta, eftersom man lugnt kan säga att jag är kvällstrött. Särskilt de dagar då jag har jobbat. Jag har sakta fått acceptera att min energi inte räcker riktigt lika långt som för några år sedan. Efter att under många år ha struntat i signalerna får jag inse att det tar låång tid att komma tillbaka. Men jag tycker nog att jag börjar hitta ett sätt att leva i min takt. Detta innebär att jag behöver göra val hela tiden och medvetet planera in pauser och vilotid. Mycket väljs bort, men det som känns riktigt viktigt prioriteras. Men jag får väl medge att jag ibland blir lite besviken på mig själv, att jag inte orkar mer än jag gör. Jag glömmer ibland bort att det är så här jag funkar nu och då planeras det lätt in lite många saker i kalendern.

Nej nu har plötsligt lugna timmen utvecklats till bus och fnissfest i soffan. Får ta och lugna lite innan det spårar ur tror jag.

Jag har det senaste året funderat mycket på i vilka situationer jag upplever mig som ett offer för omständigheterna. På vilket sätt den inställningen är till nytta för mig själv. Det har tagit mig lång tid att se hur illa jag gör mig själv när jag ser mig själv som ett offer. Det gör mig helt maktlös och hela situationen låser sig.

Detta var till en början oerhört provocerande tankar för mig. Jag kunde väl inte rå för att mitt barn drabbats av allvarliga hjärtfel och att jag  fått utstå den skräckfyllda rädsla som det innebär att stå som förälder på intensivvården med ett barn som kämpar för sitt liv. Allt hopp ställdes till läkarna och Lilla E:s kämparglöd. Jag kunde inte göra någon skillnad mer än att finnas där. Var jag då inte ett offer i situationen?

Jag kan idag se att jag i den akuta fasen hade ett behov av att få se mig som ett offer, men att det senare dränerade hela min kropp på energi. Maktlösheten smög sig in i olika delar av livet och all kraft rann ur mig. Lilla E mådde då bra, men detta överskuggades av oron för hur nästa operation ska gå. Över huvudtaget bestod livet till stor del av oro. Oro för saker jag kanske inte skulle klara av hemma och på jobbet. Oro för att inte hinna, att glömma saker, att inte orka vara en bra mamma, att inte kunna somna osv. Det var som att hela mitt liv styrdes av något utanför mig själv. Jag ägde inte kontrollen och det var skrämmande. Kroppen började bete sig konstigt med värk, eksem, huvudvärk och hjärnan hängde inte med som förut. Dessutom började jag bli lite avig och sur. Ja rent av lite bitter och det är inte charmigt. Jag hade även förlorat förmågan att se saker jag har att vara tacksam för.

Idag tänker jag att livet utsätter oss alla för både gott och ont, och fördelningen har ingenting med rättvisa att göra. Kan jag så vinner jag själv på att acceptera situationen jag befinner mig i. Nu är det så här, hur kan jag förhålla mig till det? Vad behöver jag för att klara av att vara i detta?

Ja då börjar jag mitt första inlägg som bloggare. Måste erkänna att jag är en riktig slowstarter som inte förrän nu upptäckt bloggandets värld. Skulle kanske heller inte har hamnat här om inte jag och sonen Stora P varit sjuka i några dagar nu. Mycket tid till övers gav möjligheten att gå in och kika på andras bloggande, vilket i sin tur ledde till att jag testar en egen blogg. Får väl se vad det kan utvecklas till.