Ibland är jag bara en sån arg mamma. Och jag hatar det! När allt tålamod och all ork är slut. Allt jag önskar är bara att få vara ifred och att barnen ska somna så jag får bara vara, göra ingenting, säcka ihop i soffan. Hela mitt inre kämpar på in i det sista och vrider ur minsta lilla kraft som finns där inne, men hjärnan skriker samtidigt att nu måste jag bara få vila.

Det är inte de ögonblicken i livet jag är mest stolt över. Men de förekommer ändå. Och det komiska i situationen är att om jag bara kunde visa lite mera lugn och tålamod i stunden så skulle allt kring barnen kunna flyta mer smidigt. Vilket i sin tur möjligen skulle leda till lugn och ro snabbare. Men har jag hamnat i toktillståndet finns ingen logik kvar och definitivt ingen humor och leklust.

Det sorgliga är att jag ju vet att när jag hamnar i denna trötthet mentalt beror det på att jag har glömt att ha koll på mig själv en period. Jag har inte lyssnat till kroppen och jag har ignorerat alla signaler från kroppen om hur det står till. Det är först när mitt beteende i situationer börjar förändras till det negativa, eller när negativa tankar börjar skena iväg som jag reagerar. Vilket i och för sig är positivt då jag för ett år sedan inte skulle ha förstått de signalerna heller, utan bara fortsatt tills hela jag grät.

Nu är det dags att greppa de redskap jag har och planera in mindfullnessövningar varje dag, utan undantag. Varför inte börja redan nu......