Efter att ha varit stilla inomhus i tre dagar var jag bara tvungen att gå ut en sväng när MT kommit hem. Skönt med frisk luft, men resultatet blev att jag känner mig helt slut och stick i bröstet. Ska nog ta det lite stilla någon dag till. Trist att vara sjuk. Men det är ju övergående så jag får väl se det som bonustid att ta det lugnt. Rätt mysigt har det ju varit att vara hemma bara jag och Stora P. Vad knäppt att jag valt att kalla en 5 åring för Stora förresten. Byter till storebror och ser om det känns bättre.

Lilla E och Storebror tittar på Bolibompa. Lugna timmen här hemma. Jag gillar den här timmen när båda sitter trötta i pyjamasen och myser i soffan framför barnprogrammen. Det är som att hela huset går ner i varv efter alla aktiviteter under dagen. Får väl säga att är tur för mig att jag fått barn som är kvällströtta, eftersom man lugnt kan säga att jag är kvällstrött. Särskilt de dagar då jag har jobbat. Jag har sakta fått acceptera att min energi inte räcker riktigt lika långt som för några år sedan. Efter att under många år ha struntat i signalerna får jag inse att det tar låång tid att komma tillbaka. Men jag tycker nog att jag börjar hitta ett sätt att leva i min takt. Detta innebär att jag behöver göra val hela tiden och medvetet planera in pauser och vilotid. Mycket väljs bort, men det som känns riktigt viktigt prioriteras. Men jag får väl medge att jag ibland blir lite besviken på mig själv, att jag inte orkar mer än jag gör. Jag glömmer ibland bort att det är så här jag funkar nu och då planeras det lätt in lite många saker i kalendern.

Nej nu har plötsligt lugna timmen utvecklats till bus och fnissfest i soffan. Får ta och lugna lite innan det spårar ur tror jag.

Jag har det senaste året funderat mycket på i vilka situationer jag upplever mig som ett offer för omständigheterna. På vilket sätt den inställningen är till nytta för mig själv. Det har tagit mig lång tid att se hur illa jag gör mig själv när jag ser mig själv som ett offer. Det gör mig helt maktlös och hela situationen låser sig.

Detta var till en början oerhört provocerande tankar för mig. Jag kunde väl inte rå för att mitt barn drabbats av allvarliga hjärtfel och att jag  fått utstå den skräckfyllda rädsla som det innebär att stå som förälder på intensivvården med ett barn som kämpar för sitt liv. Allt hopp ställdes till läkarna och Lilla E:s kämparglöd. Jag kunde inte göra någon skillnad mer än att finnas där. Var jag då inte ett offer i situationen?

Jag kan idag se att jag i den akuta fasen hade ett behov av att få se mig som ett offer, men att det senare dränerade hela min kropp på energi. Maktlösheten smög sig in i olika delar av livet och all kraft rann ur mig. Lilla E mådde då bra, men detta överskuggades av oron för hur nästa operation ska gå. Över huvudtaget bestod livet till stor del av oro. Oro för saker jag kanske inte skulle klara av hemma och på jobbet. Oro för att inte hinna, att glömma saker, att inte orka vara en bra mamma, att inte kunna somna osv. Det var som att hela mitt liv styrdes av något utanför mig själv. Jag ägde inte kontrollen och det var skrämmande. Kroppen började bete sig konstigt med värk, eksem, huvudvärk och hjärnan hängde inte med som förut. Dessutom började jag bli lite avig och sur. Ja rent av lite bitter och det är inte charmigt. Jag hade även förlorat förmågan att se saker jag har att vara tacksam för.

Idag tänker jag att livet utsätter oss alla för både gott och ont, och fördelningen har ingenting med rättvisa att göra. Kan jag så vinner jag själv på att acceptera situationen jag befinner mig i. Nu är det så här, hur kan jag förhålla mig till det? Vad behöver jag för att klara av att vara i detta?

Ja då börjar jag mitt första inlägg som bloggare. Måste erkänna att jag är en riktig slowstarter som inte förrän nu upptäckt bloggandets värld. Skulle kanske heller inte har hamnat här om inte jag och sonen Stora P varit sjuka i några dagar nu. Mycket tid till övers gav möjligheten att gå in och kika på andras bloggande, vilket i sin tur ledde till att jag testar en egen blogg. Får väl se vad det kan utvecklas till.