Har nu varit hemma från jobbet hela veckan på grund av någon slags influensa som vandrat runt i familjen. Nu när hälsan återvänt känns det väldigt bra. Idag, lördag, har jag varit riktigt aktiv här hemma. Jag har till och med stått och strykit så att hela vår ständigt fyllda strykkorg är tom!! När hände det senast?

Det jag funderar på är om man ska vara så trött av sin vardag som jag vanligtvis är när jag inte varit hemma och vilat i en vecka. Det är ju så skönt att ha energi. Att orka engagera sig i barnens lekar och frågor, och samtidigt hinna med sånt som behövs göras hemma. Men samtidigt skulle jag ju inte vilja vara utan ett arbete att gå till. Jag behöver definitivt både och. 

Svårigheten är väl att hitta en balans mellan mina egna krav på hur saker och ting "borde" vara, både hemma och på jobbet, och vilken grad av energi just jag har i nuläget. Det är ingen lätt match vill jag lova. För det finns ju dessutom krav utifrån på vad jag bör prestera när jag är på jobbet. Det senaste halvåret har jag försökt hitta den där balansen. Jag försöker sänka mina egna krav på arbetsprestationen för att orka fungera i privatlivet. Dessutom har jag en ständigt pågående process med mig själv för att orka hålla fast vid detta. Det behövs bara en skämtsam kommentar från min man om att "du får väl gå upp i heltid igen då" för att jag ska få dåligt samvete och bli tvungen att dra det ett varv till med mig själv. Saken är ju den att hade jag inte genomfört flera förändringar det sista året så hade jag troligen varit sjukskriven idag. För jag var väldigt nära att inte orka för ett år sedan. Som tur är hade jag med uppbackning av vänner förmågan att be om hjälp hos min chef. Min arbetsgivare ska verkligen ha en eloge för att de satsat på förebyggande insatser som jag fått delta i, trots ekonomiska indragningar som ju hela Sverige drabbats av 2009. Jag deltar i en grupp med mindfullness och kognitiv beteende terapi som bas. Detta har varit till väldigt stor hjälp för mig. Jag har både fått kontakt med gamla mönster och sätt att tänka samtidigt som jag fått hjälp att förhålla mig till att jag är förälder till ett svårt sjukt barn. 

När jag får det så här på pränt inser jag ju i alla fall att det hänt positiva saker det senaste året. Det bästa av allt är nog att jag nu kan vara glad och även känner glädje och tacksamhet över saker i mitt liv. Så var inte fallet förra året.